American Pit Bull Terrier, American Staffordshire Terrier, Staffordshire Bullterrier och ibland även Bullterrier brukar felaktigt och fördomsfullt kallas för "kamphundar". Detta både av okunniga människor men tyvärr även av journalister, medvetet eller omedvetet. Hundar av dessa raser är inte "Kamphundar" per automatik enbart för att de tillhör en viss ras.
Vad är då en Kamphund? Jo, en kamphund är en hund som används eller har använts i hundkamp. Så enkelt är det. Dvs att vilken hund som helst kan bli en kamphund (mer eller mindre framgångsrikt förstås). Däremot kan bl a raserna American Pit Bull Terrier (Pit Bull) och Staffordshire Bullterrier kallas för kamphundsraser i och med att dessa raser en gång i tiden speciellt avlades för att hundarna skulle användas i kamp. Bullterrier brukar blandas in i det hela, eftersom de förväxlas med antingen Pit Bull Terriern eller Staffordshire Bullterriern. Denna ras har dock aldrig avlats för hundkamp. Inte heller American Staffordshire Terrier (Amstaff) har avlats för hundkamp och kan därför inte heller kallas för "kamphundsras" trots att de är framavlade från Pit Bull Terriern och Staffordshire Bullterriern. Det finns en hel del fler raser runt om i världen som faller under benämningen "kamphundsras". Att en hund är av en kamphundsras säger dock inget om individen och huruvida den är en kamphund eller inte.
Jag vill vid den här punkten framhäva att jag inte försvarar hundkamp för det är jag emot. Däremot tycker jag att det är viktigt att förmedla fakta om detta känsliga och aktuella ämne för att du ska kunna bilda dig en uppfattning om vad det handlar om. Rykten
sprids av de som förespråkar hundkamp som det enda avelskriteriet på en
APBT (kort för
American Pit Bull Terrier) att den tycker det är "kul" att slåss på liv och död. Det tär inget jag tror på. Däremot kan det vara så att en hund som avlats på det
viset inte funderar utan bara gör det. Hunden kämpar för sitt liv och
ger inte upp i första taget. En del ger sig inte fast de känner att de
dör. En hund som dör i hundkamp säger man var "dead game".
Staffordshire Bullterriern var en ras som kom till USA med immigranterna i mitten av artonhundratalet. Det var en hund som först använts till så kallad "bull baiting" och sedan användes den som kamphund på pubar i England och Irland. Från början sattes de i en box eller "pit" och tog råttor på tid inne på puben. Sen lät man hundarna slåss mot varandra och där föddes kamphunden Staffordshire Bull Terrier. År 1835 förbjöds bull baiting och att hetsa hundar på björnar och andra djur samt hundkamp i England. Med andra ord är det snart 200 år sedan Staffordshire Bull Terriern användes i hundkamp och ändå kallas hundarna fortfarande för kamphundar.
Staffordshire Bull Terriern blandades då den kom till USA med den bulldoggsliknande hund som redan fanns där och den Amerikanska Pit Bull Terriern var född. Den Amerikanska Pit Bull
Terriern eller APBT är den ras som mest
framgångsrikt har använts som kamphund. Pit Bull som användes i hundkamp var "gameavlade", dvs att det var av speciella avelslinjer som hade sina rötter i speciella avelslinjer från England som redan då var gamla. Dessa APBT har gång efter gång bevisat att rasen är
överlägsen andra hundraser då det gäller hundkamp.
Det var och är i USA ca 1 - 2% av det totala antalet Pit Bull Terriers
som användes och fortfarande (illegalt) används i hundkamp, inte mer
och "bara" ca 4% av dessa dog i kamp.
I USA finslipades aveln för att få fram "den perfekta" kamphunden. Det är viktigt att framhäva att man inte avlade för aggressivitet då man avlade fram kamphundar, vilket är något de flesta tror. En aggressiv hund kan jämföras med en aggressiv kampsportare som går in i en match och aggressivt laddar ut allt den har. En sådan individ tar slut på kort tid och det är inget man var ute efter då hundkamper kunde pågå i timtal. Det man var ute efter var en hund som aldrig gav sig mot vilka odds hunden än kämpade. Många kamphundar fungerade bra i en flock och det var bara vissa individer som inte gick ihop med varken andra hundar eller smådjur.
Egenskapen "att aldrig ge sig" finns fortfarande kvar i rasen idag och gör att den Amerikanska Pitbull Terriern så mångsidigt kan användas inom de flesta områdena och hunden kommer att jobba till uppgiften är avklarat. Av den anledningen uppskattas APBT väldigt mycket som tjänstehundar inom tull, polis, militär, etc och är vanligt förekommande i USA som sådana. Andra egenskaper som var viktiga inom aveln var extrem hög uthållighet, mod, styrka, hög smärttröskel och absolut noll-aggressivitet mot människor. Den senaste egenskapen var av yttersta vikt då en, för hunden helt främmande människa, skulle sköta hunden under matchen. Det var då otroligt viktigt att hunden gick att hantera även fast den var extremt svår skadad och kanske tom döende. En hund som visade minsta tecken på aggressivitet oavsett situation avlivades omedelbart på plats. Av den anledningen har Pit Bull Terriern ryktet att vara "100% child proof". Även Stafforshire Bullterriern avlades på samma sätt och har samma rykte. Den gick av den anledningen även under namnet "Nanny Dog".
Att den Amerikanska Pitbull Terriern inte är en erkänd ras i Sverige beror på att förbunden som registrerar rasen i USA inte har något samarbete med SKK (Svenska Kennel Klubben). Det finns flera nationella förbund i USA för hundar. Ett av dem är ADBA (American Dog Breeders Accociation). Inom detta förbund avlas på de gamla principerna och där sätter man "gameness" först. ADBA godkänner inte klubben UKC (United Kennel Club) som avlar Pit Bull på samma sätt som Amstaff, dvs avlar inte på gameness. UKC erkänner i sin tur inte ADBA. Det tredje förbundet som finns i USA heter AKC (American Kennel Club). AKC registrerar inte Pit Bull som ras och är det enda förbundet i USA som har ett samarbete med SKK.
Idag, då hundkampen är förbjuden i USA, har kennlarna hittat andra sätt att utvärdera hundarna på. Även om dessa tester inte är "det ultimata testet", som hundkamp ofta brukar kallas, finns det andra sätt att bevara så mycket av det gamla i rasen som möjligt. Ett sätt är en utmärkelse som kallas för "Superdog". Utmärkelsen delas ut av UKC som är den största kennelkubben i USA och omfattar i stort sett alla raser, även Pit Bull och Amstaff. Den första Superdogen som korades var en APBT. Antalet korade Superdogs domineras totalt av den Amerikanska Pit Bull Terriern (APBT) i resultatlistan. En Superdog är nationell mästare i fyra grenar: Weight Pull, Agility, Lydnad och Utställning. Hundarna tävlar i weight pull mot varandra genom att de har olika "koefficient" om de väger olika mycket. Det är ett bra sätt att mäta en hunds arbetsförmåga på. Ett bra sätt att testa gameness är också att ha tävlingar som det finns i USA och i Mexico, Brasilien mm som är en sorts modern femkamp för Pit Bull. Det är längdhopp, höjdhopp, klättra rätt uppför en vägg upp till 250 cm höjd och Weight Pull. Pit Bull är världens starkaste hund. Världsmästaren i weight pull är en Pit Bull som väger 34 kg och har dragit sex ton 4,6 meter på en vagn på järnvägsräls.
År 1936, nästan 100 år efter att hundkampen förbjöds i Storbritannien, förbjöds hundkampen i USA och man ville då ha APBT man kunde ställa ut, men framförallt skulle de kunna användas i erkända brukssportarter. Det var då man började avla fram den ras man kallade Staffordshire Terrier efter gruvdistriktet i England där Staffordshire Bull Terriern kom från. Staffordshire Terriern avlades fram genom att korsa tillbaka APBT med Staffordshire Bullterriern och senare döptes rasen till det den kallas än idag för att undvika förväxling med Staffordshire Bullterriern, nämligen American Staffordshire Terrier.
From 40 talet användes Amstaffen inte längre till hundkamp och avlades inte längre för gameness heller. Det man behöll i rasen var modet, människovänligheten och motorn. I viss avel lyftes vaktegenskapen fram. Det är något som inte längre avlas på, men som förekommer än idag inom vissa individer. Fram till ungefär 70 talet avlades Amstaffen som en bruksras samt användes som en sådan och fram tills dess öppnade man regelbundet stammböckerna för att släppa in nytt blod då avelsbasen från början var smal. Efter det började aveln mer och mer fixeras på utseende samtidigt som de fina bruksegenskaperna försvann ur rasen tills idag enbart ett fåtal linjer finns kvar som duger till bruks. Dock får man inte glömma rasens bakgrund, vilket gör att att det är viktigt att socialisera hunden från redan tidig ålder. I regel är det dock inga problem att har Amstaffen med andra hundar och/eller andra djur, vilket även gäller för Pit Bull Terriern och Staffordshire Bullterriern. Den hund som länge stod som mall för Amstaffens utseende var den kända hunden Primo Colby. Hunden kom från en av de bästa och antagligen äldsta linjer av gameavlade hundar som finns.
Det som fick mig att skriva den här sammanställningen var att media, framförallt tidningarna Aftonbladet och Expressen bedriver något som närmast kan liknas hetsjakt mot vissa hundraser och de hundarna utpekas som monster som är livsfarliga mot både andra djur (främst andra hundar) och människor. Detta i stort sett utan anledning och utan att veta något om hundraserna som slås ihop i en klump och skrivs om som "kamphundar" eller "pitbulls, pitbullar, monsterhundar, mördarhundar, osv". Det skrivs kamphund även om det är en blandras på dessa hundar. Även Rottweiler och Schäfer nämns ibland när man talar om "Kamphundar" trots att de inte ens kan benämnas som "kamphundsraser". Shar Pei är en hund som använts i kamp i Kina, även Fila Brasiliero och Tosa har för längesedan använts som kamphundar. Människor sväljer blint det som står i kvällstidningarna om "Pitbullarna" och Amstaffs som "mördarhundar" och "kamphundar", för det "det som står i kvällstidningarna är ju sant".
- Mycket mod (Dådkraft)
- Mentalt mycket stabila (både Amstaff och Pit Bull har i genomsnitt ca 84% godkänt på de MH (mentalbeskrivningar) som görs världen över. Jämför med de flesta vanliga "sällskapshundar" som ligger på ca 77%).
- Älskar människor och framför allt barn
- Känner naturligtvis smärta, men är smärttåligare än andra hundraser.
- Är mycket "förarveka", dvs den lyder ägaren nästan blint. Samtidigt som den har mycket egen vilja, då det är en terrier. Men gäller det att försvara ägaren så har den som man brukar säga "inbyggd skyddsträning". Dessa raser och framför allt Pit Bull är kända för att göra egna, rätt avvägda bedömningar av hot mot familjen och agera därefter.
Hundkamp förr i tiden och hur det ser ut nu
Historiskt sett
Innan det blev förbjudet i USA 1936 så hade dåtidens "Dog Men" hög status. Till att börja med handlade det naturligtvis då som nu om pengar. En bra kamphund kunde dra in bra med pengar till familjen. Men det var även status som sagt och en ära att ha en eller flera bra kamphundar. Dåtidens "Dog Men" deltog med hundarna på exhibitions som då var hundkamp, inte utställning. Det är svårt att förstå för oss nu, men på den tiden var det helt naturligt. "Dog Men" avlade fram en hund med de bästa egenskaper man kan tänka sig.
De ses av förespråkarna för den "Riktiga Amerikanska Pit Bull Terriern" som hjältar. Sanningen är att utan dessa män och utan 250 års selektiv avel skulle vi inte ha rasen APBT. Bara de som äger en sån hund förstår. Det går inte att förklara hur fina de är. På den tiden blev det inte hysteri heller när två hundar rök ihop. Dåtidens "Dog Men" hade koll på sina hundar och kunde hundar. Några "djurvänner" är det svårt att säga om de var, det låter nog paradoxalt i och med att de använde sina hundar i hundkamp men det fanns nog en del som faktiskt var det. Man får inte glömma att hundkampen var legal och accepterad vid den tiden och var ett avelskriterium, något som skulle göras för att utvärdera hunden för eventuell fortsatt avel. Det var inget konstigt med detta på den tiden och synen på djur har förändrats otroligt mycket sedan dess vilket gör att det är svårt för oss idag att tänka oss in i dåtidens syn på hundkampen.
Faktum är dock att hundarna ofta användes som sällskapshundar mellan matcherna (s k house dogs) som var några stycken upp till ett tiotal per år då det gällde de bästa hundarna. När de "pensionerades" dvs gått sin sista match fick de ofta leva som familje- och sällskapshundar. Det blev naturligtvis ett starkt band mellan ägaren och hunden då ägaren tränade den på det speciella gym som han hade och masserade hunden efter träning samt lade så mycket tid på den. Det är också väldigt lätt att bli förtjust i en Pit Bull. Genom att behandla hunden bra så gjorde den allt för ägaren, dessutom var den avlad för att göra det. Det är mycket lätt att förstå om man tänker på det.
Förr i tiden visste man att en Champion föds, den tränas inte till en vinnare. Hundägarna tränade sina hundar fysiskt i sina gym, men "kamptränade" dem aldrig. Om en hund var "game" såg de då den släpptes mot en annan hund i "piten". Var den inte "game" togs den ut direkt innan den tog för stor skada. Av två Champions, en tik och en hane som gav en kull på sju valpar så var t ex oftast bara två "game". De andra var värdelösa för ändamålet och såldes som familjehundar.
Hundkamp idag
De som håller på med hundkamp idag är både i Sverige och i andra länder där det råder förbud mot hundkamp nästan uteslutande såna som inte vet något om det. Hur det ser ut i länder där hundkamp fortfarande är legal vill jag lämna därhän då jag inte vet något om det. De som håller på illegalt tror ofta att genom att slå och plåga en hund, genom att låta den vara i en mörk bur och slänga in katter och småhundar som den får döda, utfordra den med mat som innehåller krut osv så kan de få fram en vinnare. Dåtidens "Dog Men" skulle ha skakat på huvudet åt det.
Pit Bull är än idag den mest mångsidiga hund som finns. De egenskaper denna hund har kombinerat har ingen annan hund. Den är bra på agility, weight pulling, spår, sök, den är terapihund, räddningshund och är naturligtvis en bra familjehund också. Rasen går att använda inom alla möjliga och omöjliga sporter och som tjänstehundar med alla tänkbara uppgifter. Det går att köra skydd med vissa av dem men de har inte mycket skärpa och de har en väldigt dålig vaktinstinkt. Det är ett fåtal av dem som vaktar, detta pga aveln. Amstaff är mer lämpliga för skydd och vakt, eftersom rasen har avlats för bruks. I USA säger man "They will excel at everything they do". Fritt översatt, de blir bäst på allt du låter dem göra.
Hur startade problemen med de så kallade "Kamphundarna"?
Problemet med de så kallade kamphundsraserna kom till 1985. Då var det en film på TV i USA om en vakttränad Amstaff som bet en hundfångare väldigt illa. Genast ville alla människor i samhällets utkant ha Amstaff och Pit Bull och cirkusen var igång. Vilken hund som helst kan fås aggressiv och till att angripa andra hundar och även människor. Eftersom vi själva har Amstaff gör det en lite ledsen och ibland irriterad hur obildade och inskränkta människor är, det är när man märker hur folk ibland blir rädda för våra hundar eller tittar på dem med hat i blicken. Det kan t ex vara så att man får en kommentar som ”Jag tycker inte om sådana där hundar”. Hon eller han som säger det har aldrig sett en förut och vet inte nånting om rasen. Ändå säger de det för de har läst i kvällstidningarna "om hur de är".
Det finns ca 400 stycken vad man kallar "riktiga" APBT i Sverige med stamtavla, importerade från USA. De ägs uteslutande av människor som har kontroll på dem och vet vad de är för hundar, hur de fungerar. Resten är blandraser. Alla de som gapar och skriker om "Pitbullar, Monsterhundar och Kamphundar" har aldrig sett en renrasig APBT eller Amstaff med för den delen. De har aldrig träffad en sådan hund, klappat den eller fåt en jättepuss av hunden. Hundar säljs som "Pitbull" med förfalskade stamtavlor, det är avkommor från smuggelhundar, de började smugglas in på åttiotalet. Dessa säljs av okunniga människor som inte vet något om avel eller om hundar överhuvudtaget utan bara är ute efter pengar. Blandraser mellan Pit Bull (eller Amstaff) och starka bruksraser med skärpa blir ofta svåra att hantera och kräver en erfaren ägare, pga blandningen dådkraft, vakt och egenskapen att aldrig ge sig. Tyvärr hamnar dessa blandningar ofta i okunniga händer och ställer till med problem. Det är dessa hundarna man läser om i tidningarna som bitit ihjäl andra hundar, hetsade av sina ägare eller då de fått springa helt lösa utan uppsikt.
Tack för ordet
Husse Mats och Amstaffarna Milo och Sigrid.
